När jorden går runt

Jag sitter och tiger

Ibland tar mina tankar mig till för i tiden. Det var för länge sedan. När jag var ung var tiden alldeles annorlunda.

För tjugofem år sedan gick jag i gymnasiet i Banja Luka (andra staden i Bosnien). Det var vinter. En dag skulle min skola göra en utflykt till Sarajevo, där det var en stor utställning. Hela vår historia på ett ställe. En händelse som händer människor bara en gång i livet… Vi reste med tåget en eftermiddag. På tåget satt jag med mina klass kompisar i kupén. Mittemot mig satt en tjej som inte var från min klass. Hennes blick mötte min. Hon hade stora gröna ögon och långt blont hår. Det var varmt i tåget och vi tog av oss våra tjocka kläder. Hon hade på sig en åtsittande tröja som framhävde hennes bröst. Blodet började rusa genom mitt huvud. Jag hade en kassettbandspelare och vi lyssnade på musik: Hey Joe av Jimmy Hendrix. Hennes ben råkade hamna mellan mina ben en gång.
Jag blev varm och tittade ut genom fönstret. Snön föll. Tåget åkte genom en tunnel och ljuset släcktes. Jag tog hennes hand. Hon var tyst. Jag kände att hon hade inte något emot mig. Ljuset kom igen när på bandet spelade en sång: Night In White Satin av Moody Blues. Atmosfären i kupén var romantisk, nästan idyllisk. Mina kompisar fattade situationen och lämnade kupén. Jag frågade henne om hon ville sitta bredvid mig. Hon kom. Vi var unga och ensamma. Blodet rusade genom mig igen. Jag kramade om henne känsligt. Hennes mun kom närmare. Jag rörde hennes bröst. De var som varma valpar…
…Jag kom ihåg att jag satte på bandet av B. B. King: The Thrill Is Gone. Resan varade några timmar till. Och allt varade. Vi var tillsammans under hela utflykten. Efter det sågs vi några gånger i skolan men vi var inte tillsammans mer. Den tiden är för evigt borta, men det lämnade ett djupt spår i mitt liv. Två dagar som varar mer än tjugo år. Jag kommer inte ihåg hennes namn längre, bara hennes hår, ögon…, varma valpar… Jag vet inte varför men när jag hör en sång av Roberta Flack: "In the first time ever I saw your face", så minns allt igen…

Av Miralem Pervizovic